Pylades av Pier Paolo Pasolini, författarens andra bok översatt och publicerad av Italienska Kulturinstitutet, är den tionde volymen av serien Cartaditalia!
Pylades är ett av Pasolinis sex teaterstycken. Verket, som är en idelogisk sequel till Aischylus Oresteia, skrevs 1966 och publicerades året därpå i den romerska litterära tidskriften Nuovi Argomenti. Pjäsen iscensatte för första gången 1969 på Taormina-teatern.
Handling
Pylades ingår i en grupp mindre pjäser kallade Orestiaden. Två temata på klassicerande grund är utgångspunkt för Pylades, fadermordet och förutsättningarna för en ny och friare stadsbildning. Den unge fritänkaren Pylades ställs emot sin fosterbror, maktspelaren Orestes. Båda drivs framåt av sina gudar i ett landskap där lössläppta furirer och erynnier driver i vilda flockar. I själva verket bearbetade Pasolini det som hände runtomkring honom: strejkerna, studentupproren, öststaternas konvulsioner och de sista våldsamma kolonialkrigen. Hans eget till synes motsägelsefulla ställningstagande var för ungdomen, folkets kultur och det han i hela sin produktion kallade ”verkligheten”.
Författaren
Pier Paolo Pasolini föddes i Bologna 1922. Allt sedan ungdomen visar han stort intresse för populärkultur och italienska lokalspråk, vilket kulminerade i skapandet av stiftelsen Academiuta de lenga friulana [Akademin för det friuliska språket]. 1945, året när hans bror Guido dödas, tog han examen i Litteratur i Bologna. 1954 publicerade han en poesisamling på friuliska, La meglio gioventù, som vann priset “Giosuè Carducci”. Samma år bidrog han till manuset till filmen La donna del fiume, hans första närmande till film. Året efter kom boken Ragazzi di vita ut, en roman om ungas liv i den romerska förorten, dit han hade flyttat med sin mamma. Boken fick ett stort genomslag men anklagades också för obscenitet för att den tar upp manlig prostitution. Pasolini anklagas till och med rättsligt men vinner fallet. Under 60-talet debuterar han som regissör med filmen Accattone (1961), följd av Mamma Roma (1962), Il vangelo secondo Matteo (1964), Uccellacci e uccellini (1965), Edipo re (1967), Teorema (1968) och Medea (1969). Under början av 70-talet hänger Pasolini sig till ett filmprojekt som kallas ”livets trilogi” som består av tre filmer: Il Decameron (1971), I racconti di Canterbury (1972) och Il fiore delle Mille e una notte (1974). 1975 kommer hans sista och mest kontroversiella film, Salò o le 120 giornate di Sodoma, innan han dödas under ännu oklara omständigheter i Ostia i närheten av Rom.
Omslaget
Det är just de där Eumeniderna som plötsligt blivit furier
Som drivit mig hit, till ställen där jag inte hör hemma,
Där jag är en främling,
Uppfylld av en känsla av tomhet och sorg.
Kan du förstå det? Jag hatar overkligheten
På platser där jag måste befinna mig av plikt.
– Citat från boken
Volymen kan köpas på Adlibris eller på Italienska Kulturinstitutet (Gärdesgatan 14, Stockholm).