Passi affrettati föds som en teatralisk dialog. Boken skrevs 2007 av Dacia Maraini och publicerades samma år av Ianieri Edizioni. Texten berättar historier om sju kvinnliga våldsoffer: Lhakpa, Aisha, Civita, Juliette, Amina, Teresa och Viollca.
Dacia Maraini ger röst åt utsatta kvinnor genom en serie vittnesmål som hon samlat från kvinnor från olika delar av världen: från Kina till Jordanien, från Nigeria till Kalifornien till Europa. Sju berättelser om kvinnor som tillhör olika kulturer och religioner men som delar samma erfarenhet: de är våldsoffer. Kvinnornas förövare befinner sig oftast i hemmet och är fäder, män, barn eller sambos som borde skydda och älska dem och inte begå våld mot dem.
Boken är en vittnesberättelse, ett manifest, men vill också dra uppmärksamheten till alla de kvinnor som fortfarande är fängslade i ett oönskat äktenskap, i en våldsam familj, i gamla sedvanor och i den ständiga diskrimineringen som alltid funnits genom historien och som är svår att övervinna.
– Dacia Maraini
Passi affrettati publiceras under titeln Raska Steg av det Italienska Kulturinstitutet i Stockholm inom bokserien Cartaditalia. Boken är översatt av Ida Andersen och berikad med förord av Kristina Kappelin och efterord av Emma Dante.
Idén att översätta denna text till svenska föddes till följd av Covid-19-pandemin som under de senaste månaderna har tvingat människor att stanna hemma vilket har medfört en exponentiell ökning av kvinnovåld både i Europa och i resten av världen, ett tecken på att kvinnors lidande är en problematik som nu är relevant mer än någonsin.
Det låter som en paradox, men i alla länder, både de mest frigjorda och de mest konservativa, är kvinnovåldets mönster mycket likt och uppstår från mannens rädsla att förlora den besittning som han tros ha över kvinnan och som han tror ödet tilldelat honom. Den här känslan av besittning är något som enligt natur alltid funnits men som under århundradena har kodifierats av de patriarkala samhällena.
– Dacia Maraini
Passi affrettati är en stark och direkt text, byggd runt en teatralisk dialog som vill ge utrymme och mening till det samtida samhällets kvinnors lidande. Ett universellt manifest som understryker de konsekvenser och den dagliga inverkan som våld mot kvinnor har i vårt samhälle.
I samband med att Raska steg släpps i Sverige presenterade författaren Dacia Maraini sin bok under tre tillfällen:
- Tisdag 22 september, Italienska Kulturinstitutet, kl. 18:00
Raska steg: teater för Dacia Marainis kvinnor
Dacia Maraini presenterar den svenska översättningen av ”Raska steg” i samtal med Suzanne Osten, svensk dramatiker, regissör, författare och lärare. - Onsdag 23 september, Stadsarkivet Liljeholmskajen, kl. 17.30
Literature and archives – When real life feeds the written stories. The journey of Dacia Maraini through the archives as a literary source
Dacia Maraini reflekterar över förhållandet mellan litteratur och arkiv, i dialog med Lennart Ploom, arkivarie och chef för Stockholms Stadsarkiv. - Torsdag 24 september, Filmhuset, 18.00
Kärlek och fruktan
Visning av filmen Paura e Amore (1988) av Margherete von Trotta; den svenska journalisten Jan Lumholdt intervjuar Dacia Maraini kring hennes förhållande till filmvärlden och kring manuset av von Trottas film.
Handling
Fem kvinnor berättar om olika typer av våld de har varit utsatta för. Deras röster kommer från Tibet, Kalifornien, Italien, Belgien. Våld mot kvinnor känner inga gränser och uttrycker sig lika brutalt överallt.
Författaren
Dacia Maraini föddes 1936 i Fiesole i Toskana. Vid treårsåldern flyttade hon med familjen till Japan, där hon tillbringade en stor del av sin barndom. Efter kriget flyttade familjen Maraini tillbaka till Italien och bosatte sig i Bagheria på Sicilien. 1954 flyttade Dacia till Rom, där hon studerade på universitetet och inledde sin litterära bana. Hon debuterade 1962 med romanen La Vacanza (sv. ”Semestern”). Samma år blev hon tillsammans med den kända italienska författaren Alberto Moravia. Paret skiljde sig 1978. I deras umgänge ingick personer som författaren och filmskaparen Pier Paolo Pasolini och operasångerskan Maria Callas. Redan på 60- och 70-talet var Maraini mycket engagerad i den politiska debatten om kvinnorättigheter som utmynnade i folkomröstningarna om skilsmässa (1974) och fri abort (1981). På 70-talet började Maraini skriva teaterpjäser, bland andra La donna perfetta (sv. ”Den perfekta kvinnan”, 1974) och Dialogo fra una prostituta e il suo cliente (sv. ”Dialogen mellan en prostituerad och hennes kund”). Med Buio (sv. ”Mörker”, 1999), vann hon Stregapriset, Italiens mest prestigefulla litteraturpris. Dacia Maraini har också skrivit poesi, manus till ett tiotal filmer och många essäer. Idag tillhör hon Italiens främsta författare.
Omslaget
JULIETTE: Jag är så ledsen för hans skull. Jag tycker synd om honom, jag älskar honom. Till läkaren på akuten sa jag att jag hade ramlat i köket och slagit mig på spiskanten. Advokaten, Marie Bonnard, pratar väldigt snällt med mig, hon säger att jag inte kan ta tillbaka anmälningarna hela tiden. Men jag är så svag för Pierre. Det är bara när han dricker som han blir våldsam.
– Citat från boken
Volymen kan köpas på Adlibris, Bokus, Amazon och även på Italienska Kulturinstitutet (Gärdesgatan 14, Stockholm).