Den femte titeln i bokserien Cartaditalia är San Silvano av Giuseppe Dessì.
I samband med bokpresentationen på Institutet samtalade Anna Dolfi från Universitetet i Florens, ordförande för det litterära priset Premio Letterario ”Giuseppe Dessí”, María de Las Nieves Muñiz Muñiz från Universitetet i Barcelona och Giuseppe Marras, ordförande för stiftelsen Giuseppe Dessí.
Beskrivning
San Silvano, som är både ett ”portrait of the artist as a young man” och en ”recherche du temps perdu”, gavs ut första gången 1939 och är Giuseppe Dessis debutroman, en av 1900-talets största italienska författare. Romanen är en resa genom tid och rum på jakt efter en ”hemlig hemtrakt” och handlar om hur det är omöjligt att återvända till rötterna och en hemlig tillflyktsort, byn San Silvano, och att där återfinna det som var självklart under tonåren. Ömsom ser huvudpersonen San Silvano, exilorten och den förtrollade trädgården, som ”en dyster trakt som är avskuren från världen, kärv och vild, där olivträden är som sällsynta röster i bergens enslighet” och ömsom, ”genom en förunderlig årstidsväxling”, ”forvandlas landskapet, fylls av spirande, okuvligt liv”. Prosan har en finstämd, orolig lyrisk stil och med pausernas, tystnadernas och vindens legendariska Sardinien som bakgrund skildrar San Silvano ett smärtsamt farväl till ungdomen.
Författaren
Giuseppe Dessí (1909-1977) tillbringade sin ganska svåra och oroliga uppväxttid i Villacidro på Sardinien. I och med upptäckten av ett igenmurat bibliotek som bland många andra böcker innehöll Catéchisme positiviste och Cours de philosophie av Auguste Comte, Discours de la méthode av Descartes, Spinozas Etiken samt Leibniz böcker om monadläran och teodicéproblemet, började en oorganiserad läsning av filosofi och skönlitteratur som nästan drev honom från förståndet. Dessí tog examen vid universitetet i Pisa 1936, och hans första roman, San Silvano, hyllades av den framstående kritikern Gianfranco Contini som kallade honom för en ”sardisk Proust”. Trots att Dessí levde nästan hela sitt vuxna liv långt från Sardinien utgör hemtrakten en ständig fond i hans verk, ända från de direkt eller indirekt självbiografiska böckerna Michele Boschino (1941) och Introduzione alla vita di Giacomo Scarbo (sv. ”Introduktion till Giacomo Scarbos liv”, 1959) till hans sista fullbordade bok, Paesi d’ombre (sv. ”Skuggland”) för vilken han fick det prestigefyllda priset Premio Strega 1972.
Gästerna
Anna Dolfi undervisar italiensk nutida litteratur på Florens Universitet. Hon har fördjupat sig i bl.a. Giacomo Leopardi, Hermeteismen, Giorgio Bassani, Giuseppe Dessí och Antonio Tabucchi. Sedan några år är hon ordförande för det litterära priset ”Premio letterario Giuseppe Dessí”.
María de Las Nieves Muñiz Muñiz undervisar i italiensk filologi på Universitetet i Barcelona. Hon har specialiserat sig kulturrelationen Italien och Spanien emellan i modern tid och var, mellan 1998 och 2002, ansvarig för den katalanska tidskriften med fokus på studier i italienska Quaderns d’Italià. År 2011 tilldelades hon priset ”Giacomo Leopardi” av Centro Nazionale di Studi Leopardiani.
Omslaget
Lugnad njöt jag av vilan, som förr i San Silvano. Jag hade inte gett upp mina planer, men för tillfället tyckte jag att det var klokast att ta det lugnt, vänta och ägna mig åt en enkel och fridfull tillvaro, med ljud som nådde mig i det slutna rummet, där jag vaknade utan möda, och som ledde mig över gårdar och genom pelargångar.
– Citat från boken
Volymen är till salu på Adlibris och på Italienska Kulturinstitutet (Gärdesgatan 14, Stockholm).