Med sina eleganta, lätta och asymmetriska former är Italienska Kulturinstitutet i Stockholm ett av de mest kompletta exemplen på Gio Pontis arkitektoniska formspråk under efterkrigstiden. Pontis arkitektur och den under tiden nyuppkomna italienska hantverksdesignen andades klassiskt och tradition, jämna proportioner och trivsam elegans. Ett mycket annorlunda formspråk från den strikta strukturalismen som var prevalent i Nordeuropa under samma tid. Ponti gav mycket för att kunna förverkliga sin vision för den italienska kulturens nya säte och hans främsta fokus var att, med hjälp av hjärtliga brev, få förmånliga priser av italienska hantverkare då han ansåg att det behövdes ”ansträngning från alla för att göra bra ifrån sig”.
Ponti var förvånansvärt mycket nöjd över att den här byggnaden i ett främmande land kallas italiensk. Huset där den italienska kulturen möter den svenska planerades av arkitekten som en byggnad i ständig utveckling, som kan upptäckas allt eftersom, som sträcker sig runt besökaren med start från Gärdets öppna fält. Detta är ett så viktigt element att Gio Ponti skapade minst tre olika planritningar för byggnadens utformning. Han sökte den perfekta balansen och visuella sekvensen för att upptäcka byggnaden. En arkitektur som bör upplevas och upptäckas genom blicken.
(Moderna) byggnader bör avslöja dess beståndsdelar, de bör vara mycket varierade. På samma sätt som när man kollar ut från ett berg och ser skogar, vattenfall, en by, en fästning, ett stup, växter, en kyrka osv., bör en byggnad, när man vänder sig om i den, verka som ett landskap, en show som är annorlunda från de olika synvinklarna.
– Gio Ponti1
Institutet idag
Institutet kort efter att det färdigställts (Italienska Kulturinstitutet i Stockholms fotoarkiv)
Italienska Kulturinstitutet består av två huskroppar. Funktionerna som rör kultur och administration som biblioteket, kontoren, studiesalarna och residensen finns i huskroppen som påminner om en kanot med sin ovanliga och avsmalnande form, separerad från delen som används för event och mottagningar, med det vackra Auditoriet, med tak av Pier Luigi Nervi, och foaljén. Som ett gångjärn mellan de två huskropparna finner vi foajén och ingångshallen. Denna organiska sekvens mellan rum och utrymmen som integreras med de stora fönsterna önskades av Ponti för att låta besökaren ’förstå’ arkitekturen och dess destinationer naturlig, redan utifrån. Gio Ponti överlät ritandet av teckningarna till Ture Wennerholms studio mellan 1956-1957. Ferruccio Rossetti översåg sedan arbetet efter Wennerholms bortgång fram till Institutets invigning 24 november 1958. 1962-63 utvidgades foajén genom tillägget av Sala Rossetti.
Foajén mellan Institutets två huskroppar innan tillägget av Sala Rossetti (Italienska Kulturinstitutet i Stockholms fotoarkiv)
Gio Pontis inspiration och kreativitet begränsade sig inte endast till byggnadens utformning utan sträckte sig även till en stor del av inredningen, ett bevis på den passion för design och uppmärksamhet till detaljer som karaktäriserar alla hans projekt. Än idag kan man beskåda fåtöljer, bord, lampor, skrivbord och stolar designade av Ponti för några av de mest prestigefulla italienska designmärkena som Cassina, Arredoluce och Cagliani&Marazza. Till och med dörrhandtagen är noga utstuderade av Ponti: de har en extraordinärt ren form, koniska med en skarp vinge, skapade efter ett noga betänkande som tog i åtanke även själva dörrens struktur. Handtagen producerades av Olivari di Como och återfinns även i Villa Planchart i Caracas (Venezuela) och i ett antal samtida kyrkor. Bland de mest prestigefyllda möblerna utmärker sig särskilt stolarna Superleggera från 1958 och unika verk designade av Ponti specifikt för Institutet.
Läs mer om Institutets historia här på vår hemsida.
