Italienska Kulturinstitutet i Stockholm “C.M. Lerici” (1958) är, tillsammans med den samtida Villa Planchart i Caracas (1953-57), det enda stället där man kan njuta av Gio Pontis kreativa universum och arkitektoniska vision i sin helhet, med arkitektur och möbler ännu intakta och kompletta. Även om man tänker på andra stora namn inom internationell arkitektur är det svårt, om inte omöjligt, att hitta något annat projekt från mitten av 1900-talet som representerar en modernistisk arkitekt så väl i sin helhet, från arkitekturen till de minsta detaljerna, som dörrhandtagen.
Gio Ponti var inte bara en otroligt aktiv arkitekt – enligt hans kollegor jobbade han ständigt, även på helgen – utan han var också en av de främsta spridarna av industriell arkitektur. Ponti såg konst som ett globalt åtagande, på ett liknande sätt som Wiener Werkstätte och Bauhaus. Han är dock svårplacerad i en enda arkitektonisk strömning. Han gör ständigt referenser till klassicismen, men han är också otroligt modernistiskt och kan inte anses vara traditionalist.
Ponti försökte definiera det ideella moderna utrymmet. Det som, i balans mellan tekniska lösningar och en hantverkares kunskaper, skapade utrymmen för det samtida, rika och livskraftiga men ändå enkla livet, som hans lätta väggar som värms upp av färg och välkomnande material. På Institutet kan man se några av de fundamentala elementen för Pontis vision, originella lösningar som han experimenterade med under de här åren i berömda projekt som Pirelliskrapan i Milano (1958), den redan nämnda Villa Planchart, och i möbler som snabbt blev legendariska.
Gio Ponti med Pirelliskrapan i bakgrunden (Milano, 1958)
Villa Planchart (Foto av Paolo Gasparini; Fundación Anala & Armando Planchart Archives, Caracas, Venezuela)
Ponti får arkitekturen att kännas lätt genom att fasaden och taket aldrig helt möts, ett drag han även experimenterade med, men i annan dimension, på Pirelliskrapan. Även utsidan av Institutet karaktäriseras alltså av Pontis arkitektur: taket lutar bakåt och verkar flyta ovanpå väggarna som liknar blad som närmar sig varandra utan att aldrig helt mötas, vilket får sin kulmen i detaljen som återfinns vid fasadens vänstra hörn (huskroppen med kontoren).
Mellan 1953 och 1958, under samma år som Institutet tog form, arbetade Ponti på den privata residensen Villa Planchart i Caracas och dessa två projekt har många likheter, både vad gäller arkitekturen och möblemanget. Vi finner likheter i de husliga snarare än högtravande proportionerna som Institutet har då det var tänkt som ett ”hus för den italienska kulturen”. Även utsidan av byggnaderna liknar varandra, med sin gnistrande mosaik samt på insidan, från trappornas utformning till de geometriska tygerna, från de flerfärgade möblerna till överflödet av ljus tack vare de stora glasväggarna. Mellan 1949 och 1957 förfinar Ponti allt mer den berömda stolen Superleggera producerad av Cassina och som man kan lyfta med endast ett finger tack vare dess tunna triangulära struktur. 1949 skapar han sin första vikbara stol (vilka idag används i Institutets auditorium). 1952 skapar Ponti den mycket populära stolen Leggera för Cassina gjord av askträ, en hållbar men lätt stol som finns i hundratals exemplar på Institutet.
Om ni besöker Cassina kommer de visa er spektakulära höga och långa kast med dessa stolar som landar och studsar utan att någonsin gå sönder.
– Gio Ponti
