Sida under uppbyggnad. Snart kommer du kunna läsa Institutets historia även på svenska!
Carlo Maurilio Lerici, Ture Wennerholm, Gio Ponti, Pier Luigi Nervi, Ferruccio Rossetti. Högaktade namn för ett lika högaktat projekt: att på svensk mark skapa en kulturell mötesplats för att stärka banden mellan Italien och Sverige. Två länder som kan verka så långt ifrån varandra och så olika på många sätt, men som enas av viljan att stärka och förenkla interkulturell dialog.
Lägenheten på Linnégatan där Institutet först låg började kännas trång i början av 50-talet och det behövdes omgående en ny byggnad värdig det ihärdiga arbetet att främja italienskt språk, musik, film, konst och vetenskap. Och vem skulle vara bättre lämpad för ett så viktigt arbete än Gio Ponti, en av de största och mest inflytelserika arkitekterna och designerna i Italien under den stora högkonjunkturen.
Sätet på Linnégatan
Institutet inhystes först i en lägenhet på Linnégatan 15 på Östermalm, och ägnade sig då mest åt italienskaundervisning. Under de följande åren blev behovet av större lokaler allt tydligare och den Italienska Staten började överväga möjligheten att bygga ett självstående Institut. En fundamental roll för finansieringen av detta projekt hade affärsmannen Carlo Maurilio Lerici som hade kommit till Sverige för järnhandel men med tiden utvecklat ett glödande intresse för kultur och arkeologi.
Sätet på Gärdesgatan
Första halvan av 50-talet är sannolikt den viktigaste perioden under det nuvarande Italienska Kulturinstitutets byggnadshistoria. Den dåvarande direktören Carlo Morozzo Della Rocca, ambassadören Marcello Del Drago, den redan nämnda Carlo Maurilio Lerici och den svenska arkitekten Ture Wennerholm (1892-1957), känd bl.a. för att ha ritat Ericssons högkvarter 1939, satte sig till verket för att erhålla en bit mark om cirka 3.000 kvadratmeter inom ramen för en bilateral överenskommelse mellan Italien och Sverige från andra halvan av 30-talet. I början av 40-talet hade Italien gett en bit land i med samma area till den svenska regeringen för upprättandet av Svenska Institutet i Rom. Inom kort väljs en lämplig plats på Gärdet. Mellan 1953 och 1954 befinner sig arkitekten Gio Ponti i Sverige för två utställningar tillägnade italiensk design, en på Nordiska Kompaniet i Stockholm, och en på Ferdinand Lundqvist i Göteborg. Vi kan anta att det är under denna tid som han möter Lerici, som senare tog på sig den största kostnaden för byggandet på Gärdesgatan. Deras ömsesidiga beundran för varandra och Pontis växande intresse för svensk arkitektur ledde snabbt till ett samarbete för skapandet av det nya Institutet. Den slutgiltiga byggnaden signerades således Gio Ponti, som tog hjälp av arkitekterna Pier Luigi Nervi och Ferruccio Rossetti. Institutet invigdes 24 november 1958 med närvaro av Kung Gustav VI Adolf.
Ture Wennerholms ritning, 1952
Den allra första ritningen av Institutet gjordes av Ture Wennerholm, vars bidrag var fundamentalt för den första byråkratiska delen av projektet. Som man ser på bilden var byggnadens huskroppar placerade med plats för en gård öppen åt söder med en fontän i mitten. Märk även träden som separerar tomten från Gärdesgatan och den andra mindre vägen. 
Ture Wennerholms ritning av Institutet, med korrektur i blyerts av Gio Ponti, 1952 (CSAC Parma)
Gio Pontis första ritning, 1953
Ponti tar inspiration från Wennerholms ritning och skapar en byggnad med smala former och icke-räta vinklar. Auditoriet har en närmast triangulär form. Två raka trappor binder samman de olika våningarna. Det finns även en utställningssal med en vägg av glas. Auditoriet har en stor scen och ett projektorrum. Huvudfasaden har en rik textur medan den andra våningen har en stor lutande glasvägg. Byggnaden har en upphöjd grund och en rad fullskaliga fönster i närheten av kanterna på kortsidorna. Huvudbyggnaden är, till skillnad från den slutgiltiga versionen, parallell med Gärdesgatan.
Planlösning för Gio Pontis första ritning, 1953 (CSAC Parma)
Ritning A, Gio Ponti, 1953
Il progetto A presenta diversi cambiamenti rispetto all’ipotesi precedente. L’auditorium ha una pianta rettangolare, anziché triangolare, con lati lunghi dotati di aperture vetrate per mantenere la visuale est-ovest del lotto. Un volume di connessione collega i due spazi principali e ospita una scala di servizio, una camera di proiezione, una saletta per il guardaroba e l’ingresso alla grande sala. Ponti evidenzia l’importanza dell’atrio centrale che guida le persone verso i diversi spazi dell’edificio. Il corpo dell’edificio non è ora più orientato parallelamente a Gärdesgatan, ma i lati lunghi corrono lungo il confine di proprietà nord-est del lotto. Il lago presente nella prima ipotesi viene sostituito da spazi verdi.
Planimetria del piano terra, Progetto A, 1953 (Fondazione Lerici, Roma)
Ritning B, Gio Ponti, 1953
Il progetto B presenta significative modifiche rispetto alle versioni precedenti. La planimetria mostra l’intenzione di ruotare l’auditorium di circa 90 gradi rispetto alla posizione iniziale. Una vasca d’acqua dalle dimensioni contenute è posta nella zona est del lotto. Le aperture sul fronte principale sono caratterizzate da una spiccata orizzontalità, con una divisione del vetro in due parti di dimensioni diverse. L’ingresso principale viene spostato nel volume di collegamento, sottolineato da una pensilina asimmetrica. La hall diventa più grande e luminosa grazie alle ampie vetrate orientate a nord-ovest e sud-est. L’auditorium ottiene un accesso esclusivo sulla facciata principale, con l’aggiunta di una scala di servizio sul retro del palco per accedere al piano seminterrato. Una fessura verticale, tipica dello stile di Ponti, evidenzia la snellezza delle superfici e introduce un punto luce. La soluzione B viene completata nel 1953, con la collaborazione di Ture Wennerholm e Pier Luigi Nervi.
Planimetria del piano terra, Progetto B, 1953
Ritning C, Gio Ponti, 1955
L’ultima fase del progetto – nonostante alfabeticamente preceda la versione D – coincide con il Progetto C, scelto come versione più valida da Gio Ponti. Tale versione prevede lo spostamento dell’ala dell’istituto a est, orientando di conseguenza la facciata principale verso sud-ovest così da sfruttare al meglio la luce solare. Viene ridotta la superficie del piano terra e del box auto, la scala principale spostata, e vengono apportate, infine, altre variazioni per ottimizzare l’utilizzo dello spazio.
Planimetria del progetto definitivo, 1957 (AS-IIC Lerici)
Ritning D, Gio Ponti, 1954
Nonostante l’ordine alfabetico suggerisca il contrario, il Progetto D, elaborato da Ponti tra gennaio e aprile 1954, è cronologicamente precedente al Progetto C. Se quest’ultimo è più simile alla soluzione B, il Progetto D si differisce per via del ribaltamento dell’ala dell’Istituto da nord-est a sud-ovest del lotto, mentre la fontana d’acqua assume ora una forma più organica e meno artificiosa della vasca regolare e simmetrica pensata per il Progetto B. L’Auditorium occupa gran parte degli sforzi creativi di Ponti, con una copertura a forma di diamante. L’idea di esposizioni occasionali o permanenti e la presenza di tende per la regolazione dell’illuminazione sono introdotte nell’area destinata alle mostre. La cabina di proiezione appare ora sopraelevata, con accesso esterno tramite una scala protetta, che viene tuttavia giudicata poco elegante e non in linea con le tendenze architettoniche nordiche. La facciata orientata a nord-ovest mantiene le finestre orizzontali, mentre la copertura si unisce al tetto sporgente. Si fa strada per la prima volta l’idea di affrescare lo spazio del prospetto non occupato dalle finestre.
Planimetria del piano terra, Progetto D, 1954
Utbyggnaden av Institutet
Attivo in Svezia dal 1946 sia come libero professionista, sia come docente di storia dell’arte presso l’Università di Stoccolma, Ferruccio Rossetti (1916-2008) è il quarto e ultimo progettista protagonista della realizzazione dell’Istituto, di cui ha coordinato l’esecuzione e il completamento dei lavori, coadiuvato dal già citato Wennerholm. Il progetto di ampliamento prevede un allungamento dell’ingresso e un nuovo ambiente nel seminterrato per mostre temporanee. Il prospetto a sud rimane simile a quello di Ponti, con una grande vetrata. La nuova sala per i ricevimenti, la galleria e la sala espositiva interrata aprono ancor di più il fronte vetrato verso sud, accrescendo la sensazione di diretto collegamento tra interno ed esterno. L’inaugurazione si è svolta il 3 aprile 1963 in occasione di una “Mostra del Libro”, evento che viene riportato qualche settimana più tardi anche dalla stampa locale.
Planimetria del piano terra, Ferruccio Rossetti
Esplora la biografia dei protagonisti della storia dell’Istituto Italiano di Cultura di Stoccolma:
