Carlo Maurilio Lerici (Ing. Carlo Maurilio Lerici Foundation Archives, Rome, Italy)
Carlo Maurilio Lerici (Verona 1890 – Rom 1981) tog industriell ingenjörsexamen 1913 på Politecnico di Torino och från 1920 och 35 år framåt jobbade han i järnindustrin där han tjänade en betydande mängd pengar, möjligen även tack vare inkomsterna från hans järnförsäljning under andra världskriget. År 1927 mötte han affärsmannen Axel Ax:son Johnson i Berlin och han började samarbeta med de största stålföretagen i Sverige, ett land som han fortsätter ha nära kontakter med resten av livet. Samtidigt, driven av ett växande intresse för humaniora, öppnade han ett bokförlag i Milano som var aktivt fram till 1967.
Tjugo år senare, efter att ha startat tidskriften “Rivista Geomineraria”, senare omdöpt till “Quaderni di Geofisica Applicata”, grundar Lerici Istituto di Geofisica Applicata (f.d. Centro di Prospezioni Geominerarie) i Milano och påbörjar med detta “mitt livs mest spännande äventyr”: forskning om jordalven genom användandet av geofysik. Stiftelsen, som sedan 1947 bär mecenatens namn, har gett betydelsefulla bidrag till arkeologiforskningen genom att ta fram ett helt nytt tillvägagångssätt där diagnostiska icke-invasiva metoder används för att lokalisera och identifiera gömda arkitektoniska byggnader och föremål. Genom att använda sig av georadarbaserad prospektionsteknik blev stiftelsen först i världen att identifiera de berömda målade gravarna i den etruskiska Monterozzi-nekropolen i Tarquinia (Viterbo). Betydelsen av de analyser som stiftelsen gjorde under de kommande åren, både i Italien och utomlands (17 projekt i Asien, 14 i Europa, 10 i Mellanöstern, 2 i Afrika och 2 i Sydamerika) är så stor att de erkänts av UNESCO, som sedan 1988 använder stiftelsen för identifieringar i områden som anses vara för instabila för vanligt arkeologiskt arbete.
1952 sponsrar Lerici först en ”Svensk vecka” i Rom och senare en ”Italiensk bokmässa” i Stockholm på Östermans marmorhallar, och i Göteborg på Röhsska museet, event som följer två år efter ”Svenska bokmässan” som hölls 1950 på Biblioteca Ambrosiana i Milan.
Samtidigt i den svenska huvudstaden hade byggandet av det nya Italienska Kulturinstitutet påbörjat. Institutet inrymdes förr i en hyrd lägenhet på Linnégatan 15 på Östermalm och ägnade sig främst år kurser i det italienska språket. Den nya byggnaden, ritad av Gio Ponti i samarbete med Ture Wennerholm och Pier Luigi Nervi, möjliggjordes helt av Lericis finansiering (1,1 miljoner kronor av totalt 1,5 miljoner, 15 miljoner i dagens penningvärde). Det verkar som att det föddes en vänskap och en djup beundran mellan Lerici och Ponti när den senare kom till Sverige för att besöka två utställningar tillägnade italiensk design. Den italienska kulturens hus, invigt 1958 i närvaro av kung Gustav VI Adolf (som Lerici var god vän med), utgör än idag en aktiv bro mellan Italien och Sverige.
Året innan, efter att ha fått en hedersexamen som civilingenjör i Milano, grundar Lerici en andra stiftelse, med säte i Stockholm och direkt kopplad till Institutet, som har som mål att stödja unga italienare och svenskar i deras forskning. Stiftelsen ger fyra sorters bidrag:
- för forskningsresor i Sverige och i Italien
- för att gå på kurser i Sverige eller i Italien
- för att organisera workshops och kurser på svenska och italienska institutioner och universitet
- för att finansiera skönlitterär översättning från svenska till italienska och vice versa
Bland de mest kända personer som har mottagit studiebidraget finns Sven Stolpe. Han var en svensk författare, översättare, journalist och docent som 1958 åkte till Rom för att forska om drottning Kristinas vistelse i staden efter sin abdikation 1654.