Carlo Maurilio Lerici, Ture Wennerholm, Gio Ponti, Pier Luigi Nervi, Ferruccio Rossetti. Högaktade namn för ett lika högaktat projekt: att på svensk mark skapa en kulturell mötesplats för att stärka banden mellan Italien och Sverige. Två länder som kan verka så långt ifrån varandra och så olika på många sätt, men som enas av viljan att stärka och förenkla interkulturell dialog.
Lägenheten på Linnégatan där Institutet först låg började kännas trång i början av 50-talet och det behövdes omgående en ny byggnad värdig det ihärdiga arbetet att främja italienskt språk, musik, film, konst och vetenskap. Och vem skulle vara bättre lämpad för ett så viktigt arbete än Gio Ponti, en av de största och mest inflytelserika arkitekterna och designerna i Italien under den stora högkonjunkturen.
Sätet på Linnégatan
Institutet inhystes först i en lägenhet på Linnégatan 15 på Östermalm, och ägnade sig då mest åt italienskaundervisning. Under de följande åren blev behovet av större lokaler allt tydligare och den Italienska Staten började överväga möjligheten att bygga ett självstående Institut. En fundamental roll för finansieringen av detta projekt hade affärsmannen Carlo Maurilio Lerici som hade kommit till Sverige för järnhandel men med tiden utvecklat ett glödande intresse för kultur och arkeologi.
Sätet på Gärdesgatan
Första halvan av 50-talet är sannolikt den viktigaste perioden under det nuvarande Italienska Kulturinstitutets byggnadshistoria. Den dåvarande direktören Carlo Morozzo Della Rocca, ambassadören Marcello Del Drago, den redan nämnda Carlo Maurilio Lerici och den svenska arkitekten Ture Wennerholm (1892-1957), känd bl.a. för att ha ritat Ericssons högkvarter 1939, satte sig till verket för att erhålla en bit mark om cirka 3.000 kvadratmeter inom ramen för en bilateral överenskommelse mellan Italien och Sverige från andra halvan av 30-talet. I början av 40-talet hade Italien gett en bit land i med samma area till den svenska regeringen för upprättandet av Svenska Institutet i Rom. Inom kort väljs en lämplig plats på Gärdet. Mellan 1953 och 1954 befinner sig arkitekten Gio Ponti i Sverige för två utställningar tillägnade italiensk design, en på Nordiska Kompaniet i Stockholm, och en på Ferdinand Lundqvist i Göteborg. Vi kan anta att det är under denna tid som han möter Lerici, som senare tog på sig den största kostnaden för byggandet på Gärdesgatan. Deras ömsesidiga beundran för varandra och Pontis växande intresse för svensk arkitektur ledde snabbt till ett samarbete för skapandet av det nya Institutet. Den slutgiltiga byggnaden signerades således Gio Ponti, som tog hjälp av arkitekterna Pier Luigi Nervi och Ferruccio Rossetti. Institutet invigdes 24 november 1958 med närvaro av Kung Gustav VI Adolf.
Ture Wennerholms ritning, 1952
Den allra första ritningen av Institutet gjordes av Ture Wennerholm, vars bidrag var fundamentalt för den första byråkratiska delen av projektet. Som man ser på bilden var byggnadens huskroppar placerade med plats för en gård öppen åt söder med en fontän i mitten. Märk även träden som separerar tomten från Gärdesgatan och den andra mindre vägen. 
Ture Wennerholms ritning av Institutet, med korrektur i blyerts av Gio Ponti, 1952 (CSAC Parma)
Gio Pontis första ritning, 1953
Ponti tar inspiration från Wennerholms ritning och skapar en byggnad med smala former och icke-räta vinklar. Auditoriet har en närmast triangulär form. Två raka trappor binder samman de olika våningarna. Det finns även en utställningssal med en vägg av glas. Auditoriet har en stor scen och ett projektorrum. Huvudfasaden har en rik textur medan den andra våningen har en stor lutande glasvägg. Byggnaden har en upphöjd grund och en rad fullskaliga fönster i närheten av kanterna på kortsidorna. Huvudbyggnaden är, till skillnad från den slutgiltiga versionen, parallell med Gärdesgatan.
Planlösning för Gio Pontis första ritning, 1953 (CSAC Parma)
Ritning A, Gio Ponti, 1953
Ritning A har flertalet förändringar jämfört med det tidigare förslaget. Auditoiumet är rektangulärt, och inte trekantigt, med långa sidoväggar med fönster för att behålla tomtens öst-västliga visuella identitet. De två huskropparna binds samman med ett utrymme med en servicetrappa, ett maskinrum för filmkameran, en garderob och ingången till auditoriumet. Ponti betonar vikten av det centrala atriumet, som leder människor till byggnadens olika utrymmen. Byggnadens huvuddel är inte längre orienterad parallellt med Gärdesgatan, utan dess långsidor löper längs tomtens nordöstra tomtgräns. Sjön som fanns i den ursprungliga designen har ersatts av grönområden.
Planlösning för första vångingsplanet, Ritning A, 1953 (Fondazione Lerici, Roma)
Ritning B, Gio Ponti, 1953
Ritning B har flertalet stora förändringar gentemot de föregående alternativen. På planritningen roteras auditoriumet cirka 90 grader jämfört med den ursprungliga positionen. En mindre vattenbassäng har placerats i den norra änden av tomten. Öppningarna på huvudfasaden kännetecknas av en utpräglad horisontalitet, där glaset är uppdelat i två delar av olika storlekar. Huvudentrén är flyttad till den ihopbindande delen av byggnaden, utsmyckad med ett asymmetriskt tak. Hallen upplevs större och ljusare tack vare de stora fönstren som vetter mot nordväst och sydost. Auditoriet har en ingång endast från huvudfasaden, med tillägg av en servicetrappa bakom scenen som leder till källaren. En vertikal springa, typisk för Pontis stil, framhäver ytornas slankhet och introducerar en ljuskälla. Ritning B färdigställdes 1953, i samarbete med Ture Wennerholm och Pier Luigi Nervi.
Planlösning för första vångingsplanet, Ritning B, 1953
Ritning C, Gio Ponti, 1955
Den sista versionen av projektet, även om den alfabetiskt kommer före version D, är ritning C, som Gio Ponti ansåg vara det bästa alternativet. I denna version har Institutets vinge flyttats österut, och därmet vänt huvudfasaden i sydvästlig riktning för att bättre ta till vara på solluset. Storleken på bottenvåningen och garaget har förminskats, trappan har flyttats och ett antal andra förändringar har gjorts för att optimera användandet av utrymmet.
Planritning för det slutgiltiga projektet, 1957 (AS-IIC Lerici)
Ritning D, Gio Ponti, 1954
Trots att den alfabetiska ordningen föreslår annorlunda, är ritning D, skapad av Ponti mellan januari och april 1954, kronologiskt före Ritning C. Medan den senare är mer lik alternativ B, skiljer sig Ritning D genom att institutets flygel flyttats från nordöstra till sydvästra sidan av tomten och fontänen nu har en mer organisk och mindre artificiell form än den mer symmetriska bassängen som föreslogs i Projekt B. Auditoriet, med ett diamantformat tak, upptar mycket av Pontis kreativa arbete. Idén om tillfälliga eller permanenta utställningar och närvaron av ridåer för att reglera belysningen introduceras i utställningsområdet. Projektionsbåset är nu upphöjt, med extern åtkomst via en trappa, vilket dock bedöms vara oelegant och inte i linje med nordiska arkitektoniska trender. Den nordvästra fasaden behåller de horisontella fönstrena, medan taket smälter samman med överhänget. Idén att måla fresker på den del av fasaden som inte upptas av fönster introduceras för första gången.
Planritning för för första vångingsplanet, Ritning D, 1954
Utbyggnaden av Institutet
Ferruccio Rossetti (1916–2008), verksam i Sverige sedan 1946, både som frilansare och professor i konsthistoria vid Stockholms universitet, var den fjärde och sista konstruktören som var involverad i byggandet av institutet. Han koordinerade dess utförande och färdigställande, assisterad av den tidigare nämnda Wennerholm. Utbyggnadsprojektet omfattade en utbyggnad av entrén och ett nytt utrymme i källaren för tillfälliga utställningar. Söderfasaden är lik Pontis, med ett stort fönster. Det nya receptionsrummet, korridoren och det utställningsrummet i källaren öppnar ytterligare glasfasaden mot söder, vilket förstärker känslan av en direkt koppling mellan interiör och exteriör. Invigningen ägde rum den 3 april 1963 under eventet ”Mostra del Libro”, som också omskrvs i lokalpressen.
Planlösning för källarvåningen, Ferruccio Rossetti
Lär dig mer om protagonisterna i historien om Italienska Kulturinsitutet i Stockholm:
