Gio Ponti i Stockholm (Italienska Kulturinstitutet i Stockholms fotoarkiv)
Gio Ponti (Milan 1891 – Milan 1979) var en mycket betydelsefull italiensk arkitekt och formgivare. Redan 1923 skapade han rollen art director, det vill säga en designer och kreativ person med ett sådant välrundat kulturellt kapital och finkänslighet att hen kan ge effektiv rådgivning till den nyuppkomna industriella produktionen. Ponti hade förmågan att kombinera oförutsägbarhet och det klassiska och hitta ett samspel mellan modernitet och tradition. Han arbetade ihärdigt under mer än 50 år och skapade både offentliga byggnader och privata hem som har blivit legendariska, bl.a. Villa Bouilhet (Garches, Frankrike, 1926), Villa Marchesano (Bordighera, Imperia, 1938), Villa Tataru (Cluj, Rumänien, 1938) och Villa Planchart (Caracas, Venezuela, 1953–57). Han grundade två tidskrifter, Domus (1928) och Stile (1941), vilka var centrala för att främja designkultur och modern arkitektur i Italien och utomlands.
Ponti tog arkitektexamen från Politecnico di Milano 1921. Samma år gifte han sig med Giulia Vimercati, som han fick fyra barn med. Dessutom öppnade han en designstudio tillsammans med arkitekterna Mino Fiocchi och Emilio Lancia, ett samarbete som pågick i tolv år. 1923 deltog han i den första internationella utställningen för dekorativ konst i Monza som formgivare för keramikföretaget Richard Ginori. Hans keramik vann honom Grand Prix vid Exposition internationale des arts décoratifs et industriels modernes i Paris 1925. Under dessa år var Pontis produktion mestadels knuten till klassiska teman, vilka han utforskade från att han återvände till Milano efter slutet av första världskriget. 1928 gav han ut det första numret av den tidigare nämnda tidskriften Domus, som han ledde praktiskt taget oavbrutet fram till sin död (med det enda undantaget för perioden 1941–1948). Från 1930 jobbade han med Milanotriennalen, en av de viktigaste kulturinstitutionerna i Lombardiets huvudort. 1952 grundades Studio Ponti, Fornaroli, Rosselli. Teorin om ”färdig form” utvecklades, vilken från och med då skulle omfatta alla nivåer av Pontis design: från möbler, med konceptet ”organiserade väggar”, till storskaliga arkitektoniska verk, för vilka ”diamantformen” var kännetecknet.
1956 färdigställdes Pirelli-skyskrapan i Milan, ett av Pontis mest ikoniska verk. Året därpå publicerade han Amate l’architettura, tänkt som en ”liten fickarkitektur” där han koncist talar om de idéer han har samlat på sig under arbetet i sin ateljé, på byggarbetsplatser, i redaktionerna för sina tidskrifter och i städer i Italien och världen runt. Under samma tid ritade han huset på Via Dezza nummer 49, där han sedan bodde resten av sitt liv.
Under samma period, och efter att ha träffat entreprenören Carlo Maurilio Lerici i Stockholm, arbetade Ponti på det nya Italienska kulturinstitutet, som invigdes 1958. Institutet är idag ett av få kompletta exempel på Pontis design och arkitektoniska språk. Pontis signatur återfinns nämligen inte bara på den smala huvudbyggnaden och det angränsande diamantformade auditoriet, utan också på möblerna, från Leggera- och Superleggera-stolarna till borden, från sofforna till fåtöljerna, från det möblerade fönstret och de inbyggda väggskåpen, från dörrhandtagen till de illuminerade tavlorna.
Ännu vid 80 års ålder var Ponti fortfarande aktiv och skapade minnesvärda verk som katedralen i Taranto (1970) och Denver Art Museum. Han dog den 16 september 1979 efter en lång och framgångsrik karriär.
Gio Ponti Archives, inrymt i byggnaden som var Pontis ateljé och hem och förvaltat av hans barnbarn Salvatore Licitra, är en databas som samlar fotografiskt material från den milanesiske arkitektens ateljé samt hans korrespondens, bestående av nästan hundratusen brev skrivna och mottagna mellan 1923 och 1979. En sektion är också tillägnad den officiella virtuella butiken, där man kan köpa Pontis ikoniska moderna designföremål: möbler, lampor, keramik och tyger.