Efter förra årets succé har vi valt att, under första halvan av 2025, visa filmer som berättar om samtidens Italien. Vår publik kommer ledas på en filmresa tack vare Giulio Sangiorgios utval. 6 teman som belyser olika delar av dagens Italien har valts: prekariatet, familjen, makt, identitet, alteritet och populism. Till dessa har filmer som diskuterar dessa teman.
Alla filmer visas på italienska med engelsk textning på vårt Institut.
14 januari – Prekariatet: Tutti i santi giorni (2012) av Paolo Virzì
28 januari – Familjen: Per amor vostro (2015) av di Giuseppe M. Gaudino
25 februari – Makt: Noi credevamo (2010) av Mario Martone
25 mars – Identitet: Calcinculo (2022) av Chiara Bellosi
29 april – Alteritet: Sette opere di misericordia (2011) av Gianluca De Serio och Massimiliano De Serio
19 maj – Populism: Come un gatto in tangenziale (2017) av Riccardo Milani
För att introducera temat har Giulio Sangiorgio skrivit denna introduktion:
Vad tänker den italienska filmen på? Hur tar den i tu med landets verklighet? Hur föreställer den sig den och, följaktligen, hur framställer den den till biobesökarna? I en studie som jag gör tillsammans med Dario Dentamaro, Marco Grifò och Leonardo Strano, försöker vi svara på dessa frågor utifrån objektiva data. Inte utifrån teorier, antaganden och gissningar: det är en kvantitativ (och alltså statistisk) studie om karaktärer och teman som den italienska filmen har behandlat under 2000-talet, en studie av arthousefilmer och folkliga komedier som jämför nummer och karaktärsdrag hos verklighets-landet och de som representeras av folket i bio-landet. Som en rapport från Statistiska Centralbyrån ISTAT? Ja, si parva licet, om man får jämföra smått med stort. Resultaten är talande, för de ifrågasätter kritikernas gemensamma punkter, förutfattade meningar om hur filmen berättar om Italien, och de ger också en stark indikation om hur den kreativa klassen uppfattar landet och hur det representeras och felrepresenteras.
I denna filmcykel för Italienska Kulturinstitutet i Stockholm har vi därför valt sex överraskande filmer som vi anser säger något om Italien, antingen det går i linje med eller emot det vedertagna tankesättet inom italiensk film. Vi har valt sex teman och valt filmer som är så nära verkligheten som möjligt, och inte följer bilden som filmindustrin har om Italien. Till exempel: inom temat om arbete tyckte vi det var intressant att visa Paolo Virzìs film Tutti i santi giorni som behandlar Prekariatet, ett av vår tids stora problem men som sällan diskuteras i filmer (jobb i allmänhet diskuteras däremot, tvärtemot vad en vanlig uppfattning är, ofta inom italiensk film) där alla istället verkar han fasta och pålitliga heltidsjobb. För att prata om Familjen valdes Per amor vostro av Giuseppe M. Gaudino (i tävlan i Venedig 2015), en film som belyser en stark kvinnlig protagonists kamp inom samhällets våldsamma och patriarkala strukturer. För att prata om Makt valdes historiefilmen Noi credevamo av Mario Martone (i tävlan i Venedig 2010) som lyckas fånga en tankegång från Italiens födelse som är stark även i våra dagar. För temat Identitet valdes filmen Calcinculo av Chiara Bellosi (visad på Panorama, Belinalen 2022), både för att ge plats åt filmer gjorda av kvinnliga regissörer som idag äntligen slutat vara en sällsynthet (vilket det var för bara 10 år sedan, jämställdheten är ändock långt borta), och för att coming of age är en genre som tar allt mer plats inom film- och TV-industrin, samt för att Bellosi ger röst, kropp och blick till folk som verkar annorlunda, men som egentligen är mycket verkligare än de karaktärer som filmvärlden hittar på. Alteritet undersöks i filmen Sette opere di misericordia, bröderna De Serios debutfilm (i tävlan i Locarno 2012), där två kategorier, en äldre man (en mycket underrepresenterad grupp inom italiensk film) och en rom (en mycket felrepresenterad grupp inom italiensk film). Slutligen, för temat Populism valdes publiksuccén från den populära komediregissören Riccardo Milano Come un gatto in tangenziale som lyckas iscensätta de politiska klasskillnader som finns i landet.
Naturligtvis har filmerna inte bara valts för de teman de behandlar. De är film av värde, kvalitativ och alltså inte endast kvantitativt och representativt, som understryker den italienska filmens olika deklinationer från en formell och spektakulär synpunkt, både vad gäller nya röster (De Serio, Bellosi), stora namn (Gaudino, Martone) och komeditalanger (Virzì, Milani), och alltså både från en artistisk och från en industriell bakgrund. I filmcykeln ser vi många av de viktigaste skådespelarna inom samtida italiensk film, inte bara från film utan också från tv och teater: Luca Marinelli, Paola Cortellesi, Luigi Lo Cascio, Roberto Herlitzka, Thony och Andrea Carpenzano. Vi hoppas att ni, efter att ha sett dessa sex filmer, kan svara på frågan: ”Hur mår den italienska filmen?”. Vi, som har tagit fram programmet, skulle säga “Bra”, trots de politiska och ekonomiska problem som den lider av.
Giulio Sangiorgio (Lecco, 1984) är en italiensk journalist och filmkritiker som bor och arbetar i Milan. Han är direktör för veckotidningen Film Tv, tillägnad film, TV, musik och scenframträdanden. Han är med i kommittén för Milans Filmmaker Festival. Han är även ledarmot i Sindacato Nazionale Critici Cinematografici Italiani och med i juryn för Film della critica. Han har varit redaktör för monografier om Lav Diaz och François Ozon.
