Vi avslutar året med visningen av filmen Dante (2022) av Pupi Avati, måndag 18 december kl. 17 i Institutets auditorium. Filmen berättar historien om Dante genom Boccaccios ögon, och är skapad till följd av ett ihärdigt filologiskt och historiskt forskningsarbete av regissören. Visningen av filmen i Stockholm är en del av ett projekt som inkluderar flertalet andra Italienska Kulturinstitut.
HANDLING
September 1350. Giovanni Boccaccio får uppdraget att ta tio florentinska guldmynt som en symbolisk gåva till Syster Beatrice, Dante Alighieris dotter, som var nunna på klostret Santo Stefano degli Ulivi i Ravenna. Dante dog i exil 1321 medan han blev mer och mer känd, tack vare spridningen av Den gudomliga komedin. Hans sista tjugo år var fruktansvärda, konstant på flykt, sökande efter gästvänlighet på olika hov, med en dom att bli bränd på bål och halshuggen över både honom och hans barn, som alla flytt från Florens. Under tiden ändras styret i den toskanska huvudorten och staden försöker försonas, om än postumt, med den så värdefulla medborgaren. De tio florentinarna var tänkta som en försoningsgåva för stadens beslagstagning av Dantes ägodelar och för domen att brännas levande och halshuggen som hade lagts på honom nästan ett halvt sekel tidigare av Florens kommun. Tvärt emot den delen av kyrkan som anser att Den gudomliga komedin är ett diaboliskt verk accepterar Giovanni Boccaccio det här uppdraget med övertygelsen att kunna forska om Dante vilket kommer kunna ge honom möjligheten att berätta hans mänskliga historia och de orättvisor han behövt utstå. Under sin långa resa träffar Boccaccio, utöver Dantes dotter, även folk som under hans sista år både de som gav honom mat och husrum och de som hunsade honom. Genom att återskapa en del av Dantes resa från Florens till Ravenna, boende på samma kloster, borgar och fort, besökande samma bibliotek och i frågorna han ställer och svaren han får, återskapar Boccaccio Dantes mänskliga berättelse, och lyckas således berätta hela hans historia.
Det som fick mig att se möjligheten att berätta om den obeskrivliga människan Dante Alighieri var när jag lärde mig om Giovanni Boccaccios uppdrag 1350: det att transportera tio florentinska guldmynt till Dantes dotter i Ravenna, för att be om ursäkt för allt smärta florentinarna hade utsatt hennes pappa för. En stor del av min berättelse är alltså tagen direkt från Boccaccio, som skrev biografi om Dante och allmänt spred hans verk. Resten kommer från antaganden och slutsatser jag har dragit under tjugo år av studier, i ständig dialog med de största Danteforskarna. Egentligen kom Dante först in i mitt liv när jag läste krönikörer som var samtida med honom (Villani, Vellluti, Compagni etc) och de många populärvetenskapliga och akademiska essäerna och biografierna om honom. De var de verken som övertygade mig att hans mänsklighet hade glömts bort på botten, otydlig men ändå så explicit… Mer eller mindre under den period läste jag “La Vita Nova”, kärleksproximetern som den unge Dante skrev efter Beatrice Portinaris död. Eftersom jag kände igen mig så mycket i den unge poetens känslor försökte jag göra mitt för att hålla den mytiska personen Beatrice Portinari vid liv igenom poesins språk. Poesi som Dante värker fram genom smärta: moderns död i hans barndom, Beatrices död i hans ungdom, landsförvisningen av hans bästa vän och, i vuxen ålder, den orättvisa exilen även för hans barn. Det är beviset på hur mycket smärtan ger människan ett högre vetande.
Pupi Avati
Pupi Avati (Bologna, 1938) debuterade som regissör 1968 med Balsamus, l’uomo di Satana. Han har haft en mycket produktiv karriär och är regissör till över 50 filmer och TV-serier. Hans filmer har vunnit flertalet Nastro d’Argento och David di Donatello. Filmen Il testimone dello sposo (1997) nominerades till en Golden Globe, en Oscar, och på Berlin Film Festival och vann Första Pris på Filmfestivalen i Belgrad år 2000. Hans filmer har visats och prisats på några av de största filmfestivalerna i världen, bland andra Filmfestivalerna i Venedig och Cannes.
Anmälan inte längre möjlig