Flöjtkonsert med musikstycke av samtida italienska tonsättare som inspirerades av Pier Paolo Pasolinis verk.
Amour me amour (Kärlek, min älskling) av Alessandro Pace (1992)
Inspirerad av Pier Paolo Pasolinis tidiga diktverk. Valet att använda Friulis dialekt till diktkonsten, har sina rötter i författarens önskning att ge den en konstnärlig/litterär värdighet som förstärker dess musikalitet. Giovanna Marini, trubadur och forskare i etnisk musik och folklore, minns sitt möte med Pasolini och viljan att tonsätta ”La meglio gioventù” (Den bästa ungdomen) och de passionerade ordvändningarna: ”Guardati Amour me amour, ricordati che questa è liquida Valorizza tutti questi dittonghi!”. (Akta dig för kärleken, min älskling, minns att den är flyktig. Sätt värde på alla dessa diftonger!) En annan utmaning blir då att sätta värde på språket utan en sångstämma, utan som poeten uttryckte det ”nella nostra lingua adamitica, il friulano, la parola è un suono” (i Friulis dialekt, vårt adamitiska språk, består orden av ljud).
Clouds (Moln) av Massimo Caturelli (1992)
Verket är inspirerat av kortfilmen “Che cosa sono le nuvole?” (Vad är moln?) och hänvisar i synnerhet till kortfilmens slut, där de döende marionetterna kan beundra “la straziante, meravigliosa bellezza del creato” (skapelsens fantastiska, hjärtskärande skönhet).
Teorema su PPP (Teorem om PPP) av Emanuele Stracchi (1990)
Kompositionen är inspirerad av romanen “Teorema” (Teorem) och av filmen med samma namn från 1968 av Pier Paolo Pasolini. Kärnan i handlingen i “Teorema” är en emblematisk händelse. En borgerlig familj skakas av ankomsten av en gåtfull resenär, som kommer att splittra familjens harmoni för att komponera om den till en ny balans i finalen. På liknande sätt, förökas några rytmiska celler kontinuerligt, med utgångspunkt i den etablerade ordningen som upprättats i kontrapunkten till det kaos som genereras av ljudliga gester bestående av halvtoner som bryter in, eftersom “Det som räknas är det som är, och det som är, är det som uppenbaras”.
La voce del vento (Vindens röst) av Andrea Collacciani (1993)
Ensamhet är ett tillstånd som vi accepterar med möda. Ett sinnestillstånd som livnär sig på för många förtryckande tankar, som är outhärdliga för människan. “Bisogna essere molto forti per amare la solitudine” (Man måste vara mycket stark för att älska ensamhet). Pier Paolo Pasolini börjar med denna vers dikten ”La Solitudine ” (Ensamheten) (I Trasumanar e organizzar, 1971). Ämnet behandlas av författaren genom melankoliska tillbakablickar i hans egna erfarenheter och styrkan i att motverka den outhärdliga tyngden av att känna sig ensam under Pasolinis långa promenader, där han omges av naturens tystnad och åtföljs bara av vindens sus.
Dall’orlo di un’età sepolta (På gränsen till en begraven tid) av Federico Di Santo (1984)
Verket är en skiss, nästan ett sammanfattande porträtt av Pasolini. Titeln tar åter upp en vers i en av hans berömda dikter, som även nämns av regissören i den medellånga filmen La ricotta (Omkoket) och sammanfattar dess ”alienerade” ställningstagande till samtidighet. Den första delen, La carne e il cielo (Kött och himmel) (ett uttryck som används av Pasolini själv), representerar dikotomin mellan vitalism (människor, eros, mat osv.) och andlighet (religion, poesi) som genomsyrar hans verk. Andlighet är en motpol till citaten ur musikstycken som ligger honom varmt om hjärtat. Den tredje, i form av en sil för ostlöpe, sammanfattar scenerna för den kväll då poeten mördades, nästan som stationerna i en profan Via Crucis.
1/120: Antinferno Recitativo per quattro flauti (Recitativ för fyra flöjter) av Valerio Lorenzo Giannella (1986)
Verket syftar till att ge impulser till reflektioner över de hypotetiska analogierna mellan det samtida samhället och det nuvarande i Pasolinis vision av De Sade (Salò o le 120 giornate di Sodoma,1975) (Salò eller Sodoms 120 dagar), som på olika medel uppstått ur en brutal dialog mellan musiker och publiken, mellan bödeln och offret. ”Non c’è nulla più contagioso del male.” (Det finns inget som smittar mer än ondska.)
Fuga per quartetto di flauti dal girone delle manie (Fuga för flöjtkvartett i maniernas cirkel) av Gabriele Mercanti (1989)
Med detta stycke har jag valt att låta mig inspireras och hylla Pasolinis film Salò o le 120 giornate di Sodoma (Salò eller Sodoms 120 dagar), med särskild hänvisning till några scener som finns i maniernas cirkel. Jag inspirerades av den här delen eftersom den effektivt representerar hur pass mycket maktmissbruk kan leda till förödmjukelse och förnedring inte bara av offren utan även av torterarna. Kompositionen är en fuga; Pasolini har ofta inkluderat Bach i sina filmer, inklusive i Salò, och fugan tycktes mig vara ett lämpligt val för att hylla honom. Jag tilltalas även av tanken på ordleken, där termen ”fuga” även betyder ”flykt” och kan antyda offrens flykt, trots att de i filmen inte kan ge sig av på flykt.
Ossimoro (Oxymoron) av Gabriele Blasco (1991)
Inspirerad av Pasolini, en av tidens mest raffinerade intellektuella, och samtidigt en som höll sig i stadens utkant, en passionerad livsberättare och en klarsynt, rasande kritiker av konsumtionssamhällets alla laster. En samtida huvudperson som är kopplad till och ofta känner nostalgi för bondesamhället. Kontraster, motsättningar och motsägelser som finner en perfekt syntes i ett kort liv med ett våldsamt och gåtfullt slut.
Förfriskningar följer efteråt
Bokningen är stängd