Denna webbplats använder tekniska, analytiska och tredjepartscookies.
Genom att fortsätta surfa accepterar du användningen av cookies.

Preferences cookies

Felice Levini – Tre Grazie

Felice Levini

Tre Grazie

Italienska kulturinstitutet Stockholm

 

I Stockholm ligger det italienska kulturinstitutet som byggdes 1958 av Giò Ponti, en lysande arkitekt som talade om ”italienarnas arkitektoniska kall”. Under våren 2021 bad den intilliggande brittiska ambassaden av säkerhetsskäl de italienska grannarna att de skulle få placera tre stora stenblock vid sidan som institutet ligger på: en av porfyr, en röd klippsten och en granitsten. Institutets direktör Maria Sica gav sitt tillstånd till det, men fick idén att göra dessa stenar till utgångspunkten för ett konstnärligt verk. Således föddes Tre Grazie av Felice Levini sommaren 2021.

Pilen i berget

I de tre stenarna har Levini huggit in tre järnpilar som är två meter höga, som om de hade skjutits ner av gudarna från Olympen. De är tre bärare av kosmisk energi, planet- och tankesplitter. Konstnären har gett pilarna i stenarna tre namn kopplade båe till planeterna och gudarna Mars, Venus och Merkurius. Namnen är skrivna med bronsbokstäver som de som används till gravstenar. Levini har alltid lagt in ord och texter i sitt arbete med hjälp av skrift, inte handskrift som är kopplad till en mer personlig och självbiografisk dimension, eftersom konstnären vill stigmatisera men också avdramatisera. Pilarna har olika färger: röd (för Mars), grön (för Venus) och en silversvart (för Merkurius). Rött, svart och grönt är färger som Levini har använt sedan 1982 som symboler, en slags ideologisk eller idealisk flagga.

Pilar har en lång tradition i konsthistorien. Det räcker med att tänka på de många skuplturerna av helgonet Sebastian och framför allt ett absolut skulpturmästerverk genom tiderna. ”Jag såg en ängel bredvid mig på vänster sida, med en mycket vacker kroppslig form: han var inte stor, utan ganska liten; ansiktet så strålande, precis som hos de där fina änglarna som verkar vara gjorda av ljus. I hans händer såg jag en lång gyllene pil och vid spetsen verkade det som om det brann en liten eld. Det tycktes mig att han stundom sårade mitt hjärta och stundom trängde in i mitt innersta: då han drog ut pilen, kändes det som om han bar dem med sig. Och han lämnade mig brinnande av stor kärlek till Gud” (Heliga Teresa av Avila, ur Libro de su vida, XXIX, 13, skriven mellan 1562 och 1565, publicerad 1588). Det var det här stycket som inspirerade Gian Lorenzo Bernini att skapa Den heliga Teresas extas, gruppen i marmor (ängeln, helgonet och molnet som den vilar på, som alla kommer från ett enda marmorblock) och förgylld brons. Skulpturen står mitt i Cornaro-kapellet i kyrkan Santa Maria della Vittoria på via XX Settembre i Rom.

När det gäller Felice Levinis arbete i Stockholm visualiserar och konkretiserar pilarna en energibana och drar upp ett energifält i materian som stenblocken representerar. Levinis språk är alltid skarpt, tydligt och exakt, oavsett om det gäller en målning, en skulptur eller en installation. Hans direkta och målinriktade språk drivs av komplexa tankegångar och referenser. Pilarna representerar också en slags parodi på mytologin och alla dess symboliska och allegoriska betydelser.

Det komiska och det tragiska

”I mitt konstnärliga skapande som betraktar saker på ett komiskt sätt men ofta förmedlar dem dramatiskt, finns det alltid ironi, en önskan att bredda fältet genom de mest elementära sakerna” berättar Felice Levini. ”Mitt måleri utgår från 1900-talets traditioner, men jag använder ofta nya material, ibland till och med väldigt enkla, obetydliga material som plast, eller introducerar gester av skådespel. Det är en målning som utvecklas över tiden. Den har inget definitivt syfte och i den meningen är det en tragedi” (rundabordsamtal L’italiano, la lingua delle arti, den 26 oktober 2019, italienska kulturinstitutet i Köpenhamn modererat av Dora Stiefelmeier, i Felice Levini, redigerad av Zerynthia, Di Paolo Edizioni).

Laura Cherubini

 

Felice Levini nasce a Roma nel 1956 dove vive e lavora. La sua prima presenza a Roma risale al 1978 nello spazio autogestito Sant’Agata de’ Goti e al Palazzo delle Esposizioni. L’anno seguente segue un’importante personale allo Studio Cannaviello di Milano. Nel 1980 nasce Ika cosiddetta formazione dei Nuovi-nuovi sotto l’egida del critico Renato Barilli. Con la mostra presso la Galleria La Salita di Roma, nel 1981, Levini radicalizza il proprio lavoro aggiungendo l’elemento ironico che da lì in poi caratterizzerà le sue opere. Il 1985 segna la partecipazione dell’artista alla mostra Anniottanta tenutasi a Bologna presso la Galleria Comunale d’Arte Moderna.

Tra le personali da ricordare: la mostra alla Galleria Pieroni di Roma e alla Galleria Massimo Minini di Brescia. Tra le collettive: Italiana: la nuova immagine, 1980, presso la Loggetta Lombardesca di Ravenna e la rassegna Dieci anni dopo: I Nuovi-nuovi, Galleria Comunale d’Arte Moderna, Bologna. Nello stesso anno Levini è presente alla XII Biennale desJeunes, a Parigi e alla mostra Una generazione post-moderna presso il Teatro Falcone di Genova. Nel 1984 espone al Castello di Volpaia a Radda in Chianti e due anni dopo alla rassegna itinerante Italiana: 1950-1986 a Zaragoza, Valencia e Madrid.Nel 1988 è invitato alla XLIII Biennale di Venezia/Aperto 88. Nel 1991 espone al XXXIV Festival dei Due Mondi di Spoleto, nel 1993 è di nuovo presente alla XLV Biennale di Venezia/ La coesistenza dell’arte, nel 1996 alla XII Quadriennale di Roma. Nel 1998 partecipa a Solstizio d’Estate 3 a Serre di Rapolano (SI) e a Sarajevo 2000 al Palais Liechtenstein di Vienna. Nel 2002 la personale Meridiano celeste (Azione a distanza) all’Acquario Romano e nel 2004 quella dal titolo Non c’è alla Fondazione Volume! nonché la partecipazione a Cabinet desdessins al Musée d’Art Moderne di St. Etienne. L’anno dopo è presente all’Esposizione UniversaleAichi, in Giappone. Nel 2008 al MediationsBiennialPoznán e nel 2011 nella mostra Compagni di viaggio alla GalerijaMestna di Ljubljana. Nel 2013 partecipa a Anni Settanta a Roma, Palazzo delle Esposizioni e a Camere XIX presso RAM radioartemobile, Roma. 

Tra le sue personali più recenti vanno ricordate quelle alla Galleria Nazionale d’Arte Moderna (2013), a Zagabria in collaborazione con l’Istituto Italiano di Cultura (2015), all’Auditorium Parco della Musica di Roma (2016), all’Istituto Italiano di Cultura di Copenaghen (2019). VISIONI E GEOGRAFIE al CHINI MUSEO, Borgo San Lorenzo (2020). Partecipa alle mostre A tutto tondo – Sentieri Contemporanei ad Alghero (2017), alla Biblioteca di Tutti nella Biblioteca dell’Università di Sassari (2018), al Parkview Museum Beijing e Singapore (2019) e Omaggio a Caravaggio al PRAC di Ponzano Romano (2021) .

  • Organiserad av: Istituto Italiano di Cultura Stoccolma
  • I samarbete med: Zerynthia